”Honey” säger Liam medan han slingrar mitt hår runt en av hans fingrar. Jag vänder mig om och blickar in i hans bruna hundvalps ögon. Jag förstår fortfarande inte hur jag kan ha haft sån extrem tur i mitt liv att få ha denna vackra man att kalla min. Det är som om allt dåligt som har hänt i mitt liv lett till det fantastiska liv jag har idag. Jag skulle aldrig i mina vildaste drömar föreställt mig att jag skulle sitta i en soffa tillsammans med självaste Liam Payne.

”I think it´s time to make our relationship official for media and our fans, becouse, well I think they allready know about.” Säger min pojkvän och kysser mig mjukt på pannan.

”But the hate, Liam. The fans will hate me…” säger jag och tittar in i hans ögon som nu lyser av hopp att det jag just sa inte kommer stämma.

”No they won´t” säger han just som min mobil plingar till. Jag slingrar mig ut från Liams armar för att ta min mobil som ligger slängd på soff bordet. Jag märker att jag fått en del omnämningar på twitter och öppnar dem lite tvekande. Jag ångrar mig direkt efter jag läst vad som står.

””””” LEAVE LIAM ALONE YOUR  F***ING ATTENTION WHORE!’’’’’’’’’

’’’’’’’YOU DON’T DESERVE LIAM, HE’S TOO GOOD FOR YOU’’’’’’’

’’’’’’’’’ BITCH I HOPE SOMEONE RAPES YOU!’’’’’’’’’’’’’

’’’’’’’IF YOU DON’T LEAVE LIAM, WE WILL FOUND YOU AND KILL YOU’’’’’’

Jag stirrar extra länge på den sista tweeten. Hur kan de önska att jag ska miste livet när de inte ens känner mig. Jag känner Liams andetag på min axel och märker att han har läst allt. När jag vänder mitt huvud om och ser in i hans ögon känner jag inte igen mig. De ögonen som brukar vara fyllda med kärlek och omtanke är nu fyllda med ilska. Jag vet att Liam älskar sina fans över allt annat och jag börjar få en oroväckande känsla i magen att han kommer välja att göra fansen till lags istället för att vara med mig. Liam kramar om mig när ha ser hur mina ögon börjar fyllas med tårar. Han kysser mig lätt och jag börjar sakta känna att allt snart kommer bli bra igen.

”They just need more time to take it all in. They will accept you soon, darling. Don´t care about the hate. Just think about how much I love you. Liam kysser mig på näsan och ler sitt vackra snälla leende tusentals tonårstjejer drömmer om. Liam tar sin mobil. Knappar in någonting och lägger sedan tillbaka den på bordet.

”What did you write?” frågar jag och kollar på min pojkvän som nu sitter samanbiten bredvid mig.

”I just told them to stop sending hates to my girlfriend becouse she is a wonderful person and shouldn´t be treated like nothing else than that.”  

***

Vinden blåser kraftigt där vi står och väntar på flygplatsen där Liams familj snart ska landa för att se på kvällens konsert. Jag är faktiskt lite spänd att få träffa Liams föräldrar. Vem skulle inte vara det? Jag vet ju hur mycket Liams familj betyder för onom och om de inte gillar mig är det bye bye Bella för min del. Tillslut ser vi planet som snart kommer landa på landningsbanan framför oss. Nervositeten hugger till i magen, men Liam bara drar mig in mot honom  i en hårdare omfamning. Det känns så fruktansvär tryggt i armarna tillhörnade Liam James Payne. Jag fattar inte hur människan gör att skänka så mycket lugn. När planet äntligen står stilla och människor börjar stömma ut märker vi att även papparazisen börjat dyka upp lite här och var. Paul försvinner för att förklara att vi inte vill ha dem här och att det är en privat familjeåterförening. Tillslut ser jag Karen och Geoff. De ser så otroligt vänliga ut. När de kommit ner från trappan som leder från planet till marken kramar de först om sin son. Ja blir överaskad när även Karen ger mig en kram, men det känns riktigt bra, som en välkomstkram rakt in i familjen Payne.

”I understand why my son loves you, you are gorgeous!” Säger Karen efter kramen. Jag rodnar och kollar på Liam som ler kärleksfullt mot mig. Detta var inte alls så farligt som jag föreställt mig.

***

Redan under soundchecken är arenan omringad av tusentals fans som väntar ivrigt på att dörrarna ska öppnas och de kan gå in för att lyssna på sina idoler. Jag själv sitter på redan på främre raden med Eleanor och kollar på min alldeles egna idol som står på scenen just nu och förbereder sig. Det går inte att släppa blicken ifrån honom. Han är så extremt vacker. Varenda rörelser han gör får hans muskler att spela under hans vita t-shirt. Eleanor kollar roat på mig där jag sitter och vrålglor på min egen pojkvän som om jag aldrig träffat honom förrut. Jag skrattar när jag mötte Eleanors roade blick.

”It took a while for me to stop acting like I was an ordinary fan-girl every time Louis was on stage, too. They are so alive on stage if you know what I mean” säger hon till mig och blinkar med ena ögat.” Jag ler mot henne och ser att hon håller på att plocka fram sin kamera ur sin väska för att ta kort på killarnas uppträde. Shit, jag och Eleanor lovade Cal att ta kort under konserten, men jag har glömt kameran!

”Oh I forget my camera, I will be back in a couple of minutes” utbrister jag och Eleanor ger mig en retsam blick.

”Don’t be late! We promised Cal to take really good photos” säger hon retsamt och jag bara nickar till svar. Jag leds ut till den enda ingång som inte är blockerad med fans och börjar springa mot Liams och mitt Hotell. Arenan ligger en bit utanför för staden så det är en bit att gå. Det är antingen små skogsvägar eller motorvägar man får ta för att komma till arenan och jag valde såklart skogsvägarna eftersom det skulle varit livsfarligt att gå längs med den trafikerade vägen. Jag sprang en förvånandsvärt lång bit innan jag var tvungen att hämta andan och gå lite. Solen var fortfarande högt på himlen trotts att det var eftermiddag och fåglarna kvittrade, annars var det inte en enda människa som syntes var jag än kollade. Lite kusligt. Plötsligt hörde jag ett par röster bakom mig. Äntligen lite folk tänkte jag och fortsatte. Rösterna kom närmare och närmare och lät hotfulla. Jag vände mig om för att se vilka som gick bakom mig vinglar tre killar som verkar vara i ungefär i min ålder. De verkar vara väldigt packade trotts att det bara är eftermiddag. Jag bestämmer mig för att strunta i dem och fortsätter i samma takt som innan trotts att mina förföljare verkar komma närmare och närmare.

”Look at that chic.” säger en av killarna och jag vet att de menar mig eftersom jag är den ändå tjejen här. Jag försökte agera cool men det är svårt när skräcken börjar bubbla i magen.

”Cute with a nice body eh” skrattar en av killarna. De fortsätter att diskutera mig ett tag utan att jag lägger så tor vikt på att bry mig trotts att paniken växer i mitt bröst.

”Can we just take her in the bushes guys. I know she want it.” skrattar en av killarna och då blev jag absolut livrädd. Jag skulle precis springa bort från galningarna när en av dem greppade min arm. Jag slogs för mitt liv men de andra killarna hjälptes åt att hålla mina mina armar och ben så att jag inte kunde försvara mig. Jag började skrika på hjälp, men innan jag visste ordet av slogs något hårt mot min tinning och allt blev svart.

**Liams perspektiv**

Jag blickade ut mot publiken, eller ja publik kan man väl inte inte riktigt kalla det eftersom endast eleanor, scenarbetare, backstage teamet och Bella kollar på soundchecken, men.. men var är Bella? Jag tittade förundrat på den tomma platsen jämte Eleanor som var i full färd med att ta kort på allt och alla. Jag stod och tänkte så mycket att jag glömde att sjunga mitt solo när de var min tur. De andra killarna tittade lite irriterat på mig men fortsatte sjunga utan mig. Jag hoppade ner till Eleanor som sänkte kameran.

”Where´s Bella” frågade jag henne och kollade runt i arenan.

”She run away to get her camera. She left it at home, that silly girl” skrattade Eleanor och tog ett kort på mig och min oroliga blick. ”But it has been awhile since she left”, fortsätter hon. ”Mabye you should call her or something.” Jag nickade och tog upp min mobil och slog hennes nummer. Signal. Signal. Signal. Signal. Signal. ”Hej, du har kommit till Bellas röstbr…” Jag la in ett medelande på röst brevlådan och väntade. Ringde. Väntade. Ringde. Inget resultat. Jag bestämde mig för att åka och leta rätt på henne. Var kan hon vara? Mina föräldrar förstod min oro och bestämde sig för att följa med. Vi smög ut från arenan och började köra mot hotellet. Jag bestämde att det var bäst att köra skogsvägarna eftersom det antagligen var där hon gått. Oron växte i mig men jag försökte gång på gång säga till mig själv att hon bara inte hittar kameran. Även om jag vet att kameran låg väl synlig på byrån. Inget hemskt kan väl ha hänt henne.. Mer han jag inte tänka förrän jag såg någonting i buskarna längst med vägen. Vi stannade bilen och jag fick närmare objektet som jag nu såg var en livlös människohand. Jag drabbades av panik när jag såg att det var Bellas. Hon var täckt med smuts och hennes kläder var sönderdragna och vissa delar av henne totalt skändade. Jag ruskade henne och skrek hennes namn men ingen respons. Jag lutade mig mot hennes bröst och hörde att hjärtat slog som det skulle och andningen fungerade som den skulle trotts att den var svag. Jag tog upp henne i mina armar och bar henne mot bilen, där jag mötte mina föräldrars förfärade ansikten.

”It´s Bella….” Viskar min mamma medan tårarna trillar ner för hennes kinder. Jag hatar att se mina föräldrar så här, men jag måste vara stark för Bella.

”We have to drive immediately to the hospital” säger pappa tyst och torkar tårarna som börjar skymtas i hans ögonvrår. Innan han trycker gasen i botten och körde mot sjukhuset.  

***

Bella har varit inne i sjukhusalen alldeles förlänge nu. Jag går runt i sjukhuskorridoren och bara väntar och väntar. Mina föräldrar ser oroat på mig.

”Liam, darling she is fine I promised. Come, sit down with us” säger mamma och klappar på den lediga platsen mitt emellan henne och  pappa. Jag sätter mig och de slår armarna om mig och jag kan inte hålla tillbaka tårarna som nu rinner som floder nerför mina ögon, till min kinder för att sedan landa på mina byxor som är smutsiga efter att jag böjt mig ner i buskarna. Jag började hulka av gråt och borrade in mitt ansikte i min mammas famn. Jag vill inte att något ska hända mer. Det räcker nu. Jag orkar inte mer. Bella har redan lidit i sitt liv hon är inte värd att bli utsatt för något sånt här. Jag kunde inte göra något åt mobbarna som mobbade henne i skolan. Det är förståeligt eftersom jag inte visste, men jag kunde gjort något idag. Jag skulle aldrig låtit henne gå. Om jag inte skulle vara så inne i musiken skulle jag märkt när hon försvann. Jag skulle följt med henne. Inte låtit henne gå, men det är försent nu… och allt är mitt fel. Jag gråter och gråter åt min egen dumhet. Medan min mammas blus blir blöt av tårar och min pappa stryker mig lugnande på ryggen. Båda viskar att allt kommer bli bra och jag är verkligen glad att jag har dem här hos mig nu.

En sjuksköterska kommer ut från Bellas rum och jag ställer mig genast upp och torka mina tårar från mitt rödsvullna ansikte. Sjuksköterskan berättar att de satt in vätskeersättning, skickat dna-prover till polisen och sedan de bästa av allt. Att hon var vaken. Jag rusade in i rummet för att se min älskade kolla på mig med trötta ögon.

  **Bellas perspektiv**

Jag vaknade av att jag hade en dunkande huvudvärk och att hela min kropp kändes som en död massa. Jag kunde inte röra mig utan att det värkte överallt i kroppen. Jag blickade omkring i rummet jag befann mig i och förstod snabbt att det var en sjukhussal eftersom allt var vit och en massa sjukhuskläddapersoner var nu påväg emot mig. En ung sjuksköterska med snällt leende tog min hand.

”Hi, Bella how are you?”

”fine” lyckades jag säga trotts att rösten var svag och sprucken.

”Your boyfriend are outside and he is really worried about you. Should I let him in or should I leave you to rest?” frågade hon och tryckte lätt med sin hand runt min.

”I want to meet Liam” ville jag skrika men orden blev istället tysta och spruckna.

”Okay” sa sjuksköterskan och gick ut ur salen. Jag slöt mina ögon några sekunder och när ja öppnade dem igen såg jag Liam vid min sida. Hans ögon var fulla av oro och han tog min hand i sin.

”I’m so sorry Bella” viskar han medan tårar börjar bildas i hans redan rödsprängda ögon. Jag såg på honom med en blick som om jag inte trodde han var klok. Varför låter det som om detta var hans fel. Han hade inget med det här att göra.

”Why” frågade jag

”I wasn´t there when you needed me, I’m a terrible person.”

”No, it was my foult, you saved my life” Sa jag och sträckte min hand för att röra vid hans kind trotts att rörelsen gjorde ont i kroppen. Jag insåg att droppkanylen satt i min hand och var tvungen att sänka den.

”I will never leave you alone again, Bella”

”Yes you will and it´s okay. The fans need you right now at the consert. They miss you and they will be very sad if you don´t enter the consert.”

”I can´t leave you!”

En av doktorerna klappar Liam på axeln och Liam möter hans blick. Docktorn förklarar att det var bäst ifall han gick så att de kan förtsätta sina undersökningar på inre skador och andra åkommer som kan ha tillkommit av övergreppet.

Liam nickar, reser sig sen  och ger mig en lång passionerad kyss innan han långsamt lämnar rummet. I love you viskar han innan han försvinner ut. I love you too viskar jag innan sjukhussals dörren stängs igen.